Vilans fiender
Jag fortsätter kring Tomas Sjödins inspirerande bok.
Denna gång avhandlas vilans ärkefiender. De heter oro, rastlöshet och leda.
Personligen har jag överlägset mest problem med en av dem, nämligen oron, eller kalla det för ångest. Den behöver ju inte vara så stor alla gånger, och ofta är den måhända befogad. Man vaknar på småtimmarna och börjar på "fundera"- det spelar ingen roll hur stora eller små saker det handlar om, det står sällan i proportion till oron.
Hur kan man angripa denna ovälkomna gäst? Jag tror att bästa sätt är att städa upp sitt liv, ha bra rutiner, ordning och reda- då kommer en god cirkel uppstå i stället för en dålig. I de bra rutinerna ingår vilan. Om oron ändå kommer på besök, kan ett kognitivt förhållningssätt hjälpa. Att antingen själv eller tillsammans med någon annan försöka få saker och ting i rätta proportioner.
Mot akut oro/ångest hjälper meditationsliknande aktiviteter bäst. Det gäller att lugna tankarna till vilket pris som helst. Det bästa vore säkert att meditera regelbundet, och finna det helt naturligt. I brist på bättre kan fysisk träning fungera. För mig fungerar inte högintensiv träning här, då blir jag bara trött. Däremot gör en mera "intelligent" träning innehållande vighet, balans, styrka, lek och även meditation alltid susen. Bodybalance är ett perfekt exempel på detta.
Rastlöshet betyder oförmåga att vara i nuet, behovet att fixa här och kolla där, bara snabbt. Öppna mobiltelefonen för sjuttioelfte gången samma dag. Plocka och greja och ha sig. Mot den hjälper för det första att göra sig medveten om den. Därefter skall den tråkas ihjäl, säger Thomas Sjödin, och jag har ingenting att invända. Dock är det min teori att rastlöshet egentligen är maskerad oro. När man väl lugnat ner sig kan det väl hända att ångesten kommer fram istället.
Leda då- för mycket av det goda många gånger om. Man har allt men ingenting känns någonstans. Brist på inspiration. Jag tror att goda rutiner hjälper även här. Göra någonting nyttigt och helst hjälpa någon annan kunde också vara en bra medicin. Leda är sällan ett jätteproblem för mig i min nuvarande livssituation. På samma sätt som jag tror att rastlöshet är en rökridå för ångest så tror jag också att bakom ledan kan finnas ångest- eller depression.
Jag är inte säker om vilan har ännu fler fiender, som inte faller under dessa tre.
Vilka är dina känslor till vardagsfiender, och hur hanterar du dem?
Om det just är vilans vardagsfiender du tänker på kan jag bara säga att oro inte är en av mina. Min mamma hade så mycket av den varan att hon för alltid botade mig då det påverkade hennes nära och kära så mycket. När jag var tonåring tackade jag nej till "roliga grejer" innan jag ens hade frågat hemma, för jag "visste" att mamma skulle säga nej. (Roliga som i kanske lite småfarliga, och visste gjorde jag ju faktiskt inte utan jag gissade bara efter tidigare erfarenheter). Nej, orolig är jag aldrig. Rastlöshet däremot, det är jag expert på! Inte den positiva sorten som leder till att man bockar av alla de där grejerna som står på att göra-listan, utan den som får mig att göra en massa utan att få en vettig grej gjord, ibland under flera timmar på raken. Jag närmar mig femtio och känner själv att nu är det dags att ta tjuren i hornen och lösa detta en gång för alla. Heja dig, heja mig!