Ord ur ren desperation
Den härliga årstiden är här igen. Ljuset kommer och jag börjar drömma om sommarens fjällvandringar. Hjärtat fylls av förväntan, och små fåglarna börjar ta ton igen. Men i år fick drömmarna ett abrupt slut.
En galning i öst har startat ett krig i Europa. Uppenbart har han helt andra motiv och drivkrafter, och uppfattningar, än gemene man i Europa inklusive jag. Jag har svårt och omöjligt att förstå hans motiv, och jag undrar i mitt stilla sinne vad han tänker sig kunna uppnå.
Men så är det nu. Som dagens europee, mor, barnläkare därtill, kan jag intyga att jag till fullo förstår vilken katastrof detta krig innebär för båda parterna på kort och lång sikt. Jag behöver inte repetera det som står i varje tidning och står intatuerat i allas våra hjärtan, våra som älskar livet.
Jag känner med ukrainare hur mycket som helst, men förstås tänker jag också på min egen situation. Hur ser Sveriges och ffa Finlands situation ut på sikt? Finns det ens något annat alternativ att fundera på än att omedelbart gå med i Nato? Å andra sidan, om Trump eller någon motsvarande knäppskalle till republikan blir president igen, vill vi verkligen stå i allians med dessa dårar? Vad kan det leda till?
När man tittar på Putin är det svårt att inte bli illa berörd. Hans kalla ögon och ormaktiga väsen i sin helhet är som en dålig karikatyr på en lögnaktig ryss. Det är verkligen sorgligt för hela världen att han har den makt han har. Att kunna resonera med honom är en fåfängd tanke. Det är som Finlands president Sauli Niinistö säger- masken är avtagen och det kvarstår bara krigets kalla ansikte.
Det enda som jag kunde säga till Putin och hans bundsförvanter, i största kärlek jag lyckas mobilisera, är: Jag ber för dig den dagen då du ska få din dom. Den domen kanske kommer först när du dör, men den kommer. Var så säker.