timeoftiger.se

Jag har aldrig gillat Alex Schulman och jag har gått omvägar så fort jag sett hans namn någonstans. Jag har inte tyckt om hela familjen med respektive och fd sådana helt enkelt. Allt jag sett Alex Schulman har skrivit har varit elakt och negativt.

Men bokens "Glöm mig" presentation var till sist alltför lockande. Jag bestämde mig att ge Alex Schulman en chans.

Åsa Linderborg har recenserat boken Glöm mig när den var färsk (2016). Hon skriver att hon hela tiden hade velat fara fram med en rödpenna och ta bort små ord och upprepande adjektiver. Det känner jag inte alls igen, och ändå är jag rätt känslig för dåligt språk. Linderborg har ju själv skrivit en liknande barndomsberättelse (Mig äger ingen), och känner alltså igen problematiken, dvs dysfunktionell familj- i båda deras fall förälderns alkoholism. Hon sträcker sig så långt som att kalla boken riktigt bra, men påpekar dock att den är ingen stor litteratur.

Även jag, och många med mig som också vuxit upp i dysfunktionella familjer, känner genast igen sig. Medberoendet, rädslan, ångesten, den tillfälliga tryggheten och glädjen. Tilliten och åter besvikelsen. Skulden och skammen.

Jag kan inte ha synpunkter på innehållet i Schulmans bok. Denna är hans berättelse. Men vilken berättelse. Han har lyckats komma ihåg och formulera saker som hänt för länge sedan, otroligt exakt och levande, med hela känslan bevarad. Jag tror att jag aldrig har läst en så utelämnande och smärtsamt öppen bok i hela mitt liv. Jag kan inte förstå någon annan poäng med att skriva den här, än att det har varit terapeutiskt och kanske enda vägen mot att hela sig själv.

Personerna i boken och författaren själv, både som en liten pojke och vuxen man, blir alldeles levande. Dock är ingenting svart eller vitt, bara sant som det är beskrivet. Det finns inga hjältar eller bovar, inga vinnare i detta drama. Men visst känner man med barnen många gånger. Schulman analyserar, om än kort, även sin egen elakhet som han dock vill ta avstånd ifrån.