Med cykeln till Polcirkeln
Matti Rämö är en finsk journalist som har skrivit flera böcker om sina cykelresor- till Sahara, Indien, från Thailand till Vietnam, Island, Ishavet och Himalaya. Den sista har man även filmatiserat. Kanske hade det varit mera spännande att läsa någon av dessa, i stället för att läsa om hans cykelresa i Finland (som trots Polcirkelnbesöket dessutom helt utelämnar den nordligaste Lappland) men jag klagar inte. Naturen är storslagen även i Finland, och vardagsdramat på cykeln lär vara sig ganska lik överallt. Dessutom cyklar Matti en del av aktuella resan med sin livskamrat Eeva, vilket ger en liten extra krydda.
Visst kan berättelsen tyckas bitvis vara lite seg. Vyerna förändras längs vägen och uppförsbackar går över till nedförsbackar et cetera. Jag hade lite svårt att hänga med i de ständigt skiftande naturbeskrivningarna, och några finska naturord fick jag t om kolla i ordboken (!) för att riktigt förstå vad författaren menar.
Samtidigt är just den lilla segheten bokens största tillgång. Författarens korta reflektioner över dittan och dattan, hans sympatiska lite töntiga babblande med människor han möter, och den eviga jakten efter jordgubbar rycker så småningom läsaren med sig.
Precis som Matti Rämö själv, känner även jag stigande panik då han vänder tillbaka söderut och närmar sig de stora städerna igen. Ju äldre jag har blivit, desto mera har den eremitaktiga sidan kommit fram hos mig. Lapplands ödslighet drar mig till sig, och jag saknar absolut ingenting i de stora städerna. Och som ung var jag ändå en uttalad "city-pingla".
Varför fjällvandrar jag- den frågan har jag fått många gånger. Jag tror att det handlar om precis samma sak som varför Matti Rämö cyklar. På cykeln eller på vandringsstigen får man ett sunt avstånd till livet och dess små (eller lite större) med- och motgångar. Saker och ting hittar sina rätta proportioner. Aldrig mår man så bra som i naturen, då skönheten omkring en och allmänna flytet kan göra att ett spontant leende spricker upp. Och som Matti Rämö skriver, när meningen med livet på förmiddagen är att komma fram till plats X, är det inte konstigt att man blir euforisk och nöjd av att uppnå det. Och ett extra bonus är att man kan sätta upp, och uppnå, flera mål på en och samma dag.
Samma gäller naturligtvis omvänt. Ett skräp i ögat, en affär som hunnit stänga 5 minuter innan man kommer dit, en kärvande cykel eller dåligt väder är inte hela världen globalt sett men ajaj vad det svider när man är uppe i det själv. Så lätt det är att tappa modet och utveckla negativa sinnesbilder- om man låter sig dras med känslorna vill säga. Som tur är vet de flesta cyklister och fjällvandrare att själens inre panorama kan se helt annorlunda ut bakom nästa backe.
Boken har några färgbilder och dessutom kartor som jag uppskattar stort. Den är nog inte översatt till svenska, och kommer kanske inte att bli det heller. Och det kan vara lika bra det, då jag tror att min man kunde bli lite väl entusiastisk över tanken på en cykelresa. Själv vill jag än så länge utforska världen gående på mina ben i svenska fjällvärlden. Det här med cykeln kan kanske vara någonting för den tiden då benen bär ännu sämre. Fast då blir det Lappland och inget annat för oss. Matti Rämös navigerande på stora vältrafikerade E-vägar och tältande i kalhyggen bredvid bilvägarna och i närheten av bebodda hus lockar mig inte. Små vägar med gles trafik, bra tältplatser på ödsliga ställen och möjligen olika camping/ B´n´ B-lösningar är mera min melodi. Man behöver ju inte alla gånger sträva efter största möjliga obekvämlighet. Ej heller lockas jag av hans dagsetapper på 130 km- sådär 50-60 km vore mera realistiskt för mig. Jag känner också styng av ångest då Matti Rämö ofta först när kvällen kallnar och solen börjar gå ner samt att han själv är jättetrött, börjar så småningom leta efter en tältplats. Jag behöver nog lite bättre planering där jag är steget före gällande sömn och hunger, annars är risken för dåligt humör överhängande...
