Colson Whitehead- Nickelpojkarna
Som tidigare framkommit, har jag och svenska folket, och även jag och många av dem som delar ut litteraturpriser och -utmärkelser i vårt land, många gånger vitt skilda åsikter om vad som är bra litteratur. Många av vår tids inte minst inhemska bestsellers (som iofs efter att ha varit mycket hajpade, ofta påtagligt snabbt har försvunnit ur radarn, vilket ju antyder deras litterära värde), har enligt mig varit fullständigt vidriga.
Jag läser gärna bra och intelligent litteratur, där författaren också kan skriva. Lyckligtvis har jag kontakter som kan rekommendera nya, bra böcker. Colson Whitehead är en nutida författare, som är mångfalt prisbelönad i sitt hemland USA. Nickelpojkarna är hans nionde roman, från 2020. Den har fått Pulitzerpriset, och författaren har även fått flertal andra pris. Colson har kallats för den bästa nu levande amerikanska författaren.
Jag blev förtjust i Toni Morrison (numera avliden, men innan dess Nobelprisbelönad) efter första läsningen för 15 år sedan. Med samma känsla i kroppen konstaterar jag att Nickelpojkarna är en blodstannande och hårresande läsupplevelse. Svarta amerikanska författare skriver i regel om landets rasistiska arv och den här boken är inget undantag på den regeln.
Elwood Curtis är en idealistisk, älskvärd svart ung man, som pga ett mänskligt misstag hamnar i en uppfostringsanstalt, Nickel. Nickel är en fruktansvärd institution som är alltigenom korrupt och brottslig. Dess verksamhet tål inte dagsljus. Berättelsen är fiktiv, men det finns en "förebild" för Nickel i verkligheten, den numera nedlagda Arthur G. Dozier School for Boys, i Florida, där många hemskheter har avslöjats decennier efteråt.
Det var på gränsen om jag kunde läsa ut denna spännande bok, som samtidigt är så oerhört grym. Men pga att boken inte frossar med våldet och skickligt nyanserar med det ljusa i tillvaron, kunde jag just precis klara av att läsa den, med tårar i ögonen förvisso. Boken är ganska lättläst och inte överdrivet lång (vilket jag tycker blivit vanligare med böcker såsom med filmer, att de aldrig tycks ta slut numera) men ändå är varje ord full av betydelse. Det finns inte långa mångordiga natur- och miljöbeskrivningar, vilka ibland tycks vara ett måste i en roman, och språket är koncist och rakt. Hur handlingen är uppbyggd och sättet att berätta utpräglas av skicklighet. Även om det inte finns överdrivet med ord svämmar texten nästan över av innehåll. Läsaren reflekterar själv minst lika mycket som författaren berättar.
Författaren leder läsaren som en katt runt den heta gröten, och man får en känsla att nu, alldeles strax, avslöjar han livets hemlighet med ett enda ord. Det gör han dock kanske inte, utan cirkulerar lite längre bort igen. Vad är det han cirkulerar runt? Jag fattar det först efteråt. Det ÄR livets mening, själva Gud, kärlek, kalla det vad man vill, som han nuddar på. Han skriver det aldrig rakt ut, men poängen finns just i finliret.
Det är inte svårt att förstå moderns kärlek mot ett litet barn eller förlust och sorg inför ett barns död. Men kärleken har sina egna vägar, och ibland uppstår den där man minst anar, bara ur sig självt, utan något syfte alls. Och det är det som gör den här boken så hjärtskärande. För mig skriver författaren om själva Gud.
Jag har svårt att recensera handlingen mera utan att spoila alltför mycket. Ondskan och likgiltigheten är ständigt närvarande, liksom att du aldrig känner en annan människas, om ens ditt eget, hjärta.
