Skrivkramp
Jag tänker på Tove Jansson. Hon som skrev från hjärtats lust som ung, och allt eftersom hon blev äldre började hon reducera, komprimera, koka ihop texten till det mest väsentliga. Så att ingenting onödigt smög med, bara kärnan av alla väsentligheterna.
Jag känner samma sak. Jag är less på orden. Men jag lyckas inte längre på ett naturligt och förståeligt sätt att vara kort i det jag skriver.
Antingen blir det hela en enda svammel, eller så blir det så kort och koncist och självklart att det inte ens är lönt att skriva.
Men man kan ju inte lägga ner allt varje gång när det blir lite svårt- eller kan man det? Bör man rentav göra det?
Att skriva har alltid varit så naturligt för mig att jag inte tänker ge upp i första taget.
Jag har strukturerat upp mitt liv, och nu börjar det vara dags att börja riva ner det igen.
2019 var i stora hela ett bra år, och jag är tacksam för det, ska tilläggas.
Önskar alla ett gott 2020. Det enda bestående är förändring.
