timeoftiger.se

 

Jung Chang var en av de första kineser som kom utanför Folkrepubliken Kina efter Mao Zedongs härskarperiod. Hon fick åka till Storbritannien 1981 och studera engelska. På ett sätt fri men ändå strängt övervakad.

Som tur var kunde hon skriva, och gav oss en unik skildring av sitt hemland. I och med att historien sträcker sig även till hennes mamma och mormor, får vi en autentisk berättelse om 1900-talets Kina, berättad av den yngsta av kvinnorna i 3 olika generationer.

1900-talet i Kina var väldigt orolig. Krigsherrar, japaner, Kuomintang och till sist kommunisterna utlöste varandra. Folket hamnade ständigt från pest till kolera och ingen var skyddad i det långa loppet då spelplanen hela tiden gjordes om.

 

Kommunisterna tog makten under Jung Changs mammas ungdom, men mycket av ideologin som var så fint tänkt blev så småningom ganska fel och rentav motsatt till de ursprungliga ambitionerna. Korruptionen dog inte ut. Livet blev inte alls mera rättvist. Och inte minst svårigheter fick de mest anständiga, brinnande kommunisterna, dit Jung Changs föräldrar tillhörde, i slutändan.

Det var inte mycket till familjeliv som de unga kommunisterna, som författarens föräldrar, fick njuta av. Föräldrarna var alltid bortresta, månader i sträck, och barnen växte mest upp i skolan från späd ålder och blev känslomässigt sett likt störda barnhemsbarn. Det som räddade Jung Chans familj var att mormor och faster till sist flyttade till dem och tog hem barnen som fick tillbaka sin anknytning.

 

"Det stora språnget" med början av 1958 varade till 1962. Hela befolkningen tvingades ta fram stål. Alla, även barnen, samlade muttrar och spikar på gatan och allt, även värdefulla bruksföremål av metall smältes ner i stora ugnar. T om jordbruk prioriterades bort på bekostnad av "stålproduktionen".

En annan kampanj som pågick riktade sig mot sparvar(!) Befolkningen gick runt skramlandes metallföremål. Teorin var att sparvarna inte skulle våga sätta sig ner pga oljudet och till sist falla döda på marken av ren utmattning. Vad vi vet dog dock sparvarna i Kina inte ut trots dessa enorma ansträngningar.

Sedan skulle man utrota all växtlighet. Kineser är många, men grässtrån i Kina är ännu flera! Författaren berättar hur alla var i full färd att slita loss gräsmattorna och blommorna för hand, ett hopplöst uppdrag som tänkas kan.

För att effektivisera jordbruket fick bönderna order att frångå sina rutiner och t ex plantera plantorna tätare, helt emot beprövad erfarenhet. Det Stora språnget skulle förstärka kinesiska ekonomin men resultatet var hungersnöd och miljoner döda.

 

Sedan kommer vi till den fruktansvärda "Kulturrevolutionen", med start 1968 och som varade ända till Maos död 1976, och som gick ut på att utrota kulturen och alla intellektuella, läs alla potentiella hot för Mao. T om skolgången upphörde helt under flera år, lärare misshandlades av elever, universiteten slogs sönder och brändes ner och det enda man fick läsa var Maos skrifter. Gamla föremål och statyer förstördes målmedvetet, böckerna likaså. Det gör alldeles ont i hjärtat att läsa. Inte att tala om alla människoöden- lärare, läkare, konstnärer, hederliga partifunktionärer och många andra råkade illa ut, misshandlades, misstänkliggjordes, plågades och fängslades.

Den maoiska uppfostran liknar lite min egen uppfostran i 70-talets Finland (eller vice versa?). Reglerna är uppbyggda så att hur du än gör så kan du vara säker på att i slutändan hamna i trubbel. Man får inte vara arg, man får inte vara ledsen, men man får inte vara för glad heller. Man ska vara duktig och intresserad, men även där ska man passa sig och inte vara det för mycket! Man ska vara flitig men ändå ödmjuk, och allt kan tolkas som högfärd och vändas emot dig. Reglerna i spelet ändras allt eftersom och oavsett hur du vänder på dig så är det fel. DU är fel.

Det lilla jag har läst om förtrycket av uigurer som pågår idag, känner jag igen det maoistiska sätt av behandla medborgare. Hjärntvätt av medborgare fullföljs till den grad att hemlig polis knappt behövs. Människor kontrollerar varandra och sig själva.

 

Författaren är inget skönlitterärt geni. Väldigt konkret och kronologiskt redogör hon för händelseförloppet, som hon har uppfattat det. Inte heller odlar hon någon vidare humor. Det händer att jag ler någon gång under dessa 550 sidor, men det är för all denna absurdhet som boken består av, snarare är att författaren har lyckats få mig skratta med någon underfundighet. Generellt tycker jag att boken var något tungläst och jag tog mig fram kapitelvis. Jag längtade inte efter att få sträckläsa den.

Men att boken fortfarande är rykande aktuell, och ytterst intressant och viktig, går inte att komma ifrån. En skildring inifrån Kina som knappt går att ersätta, då de kritiska ögonvittnen som någonsin yttrat sig är få.

Jag har blivit mera intresserad av Kina efter att ha läst boken. Dels det fantastiska landet, så stort och med så varierande magisk natur. Hav, berg, ängar, öken, skog, floder i olika färger, vattenfall, växtlighet, dygns- och årstider. Och dels historien, med alla dessa människor som återigen delas i de empatiska och i de grymma... så lär det vara överallt och i alla tider.