Stalins kossor
Eftersom jag gillade Utrensningen så mycket fortsatte jag även med Sofi Oksanens debutroman Stalins kossor.
Den ger ännu mera intressant information om Sovjettiden, det hopplösa systemet där ingen iofs var arbetslös, men ingenting funkade, och dagliga brist på "allt", köandet, godtycket, byråkrati och korruption bröt ner allt det roliga i livet. Vem skulle inte vara beredd att sälja sig själv eller sin gamla mormor för ett par strumpbyxor, liksom.
Sovjettiden måste på sitt sätt ha varit ännu värre i de ockuperade områden såsom t ex Baltiska länderna. Där var man alltid mellan två eldar, tvungen att välja sida och ständigt konfronterad med sitt och andras förflutna. Och visst, det gör ont att bli förtryckt av fienden och det dåliga systemet, men det mest plågsamma är att bli sviken och förrådd av sina egna ländsmän, kanske t om av sina egna släktingar.
Eftersom hela tillvaron tycks så godtycklig och svårstyrd så uppstår det en del vidskeplighet, något som jag redan uppfattade i boken Utrensningen. Jag antar att vidskepligheten står för att försöka kontrollera tillvaron på något sätt.
Även Sibirien berörs, och det var ingen rolig tillvaro heller, som förväntas kan. Det kunde räcka att man var på besök hos fel person vid fel tidpunkt och hamnade med på en lastbil för att få tillbringa 20 år av sitt liv i Sibirien, i svält och kyla. Beskrivningar av vad man fick som daglig näring är hårresande.
Boken skiftar stiligt mellan förflutna och nuet, mor, dotter och mormor. Sett ur dotterns (jag antar att "Anna" står för Sofi själv?) perspektiv tycker jag att det är intressant att det är fullt möjligt att vara född i ett land men ändå så gott som helt stå utanför samhället. Detta gäller ju för övrigt även svensk invandring, jag hänvisar till min bokrecension "Tills alla dör". Annas mamma är estnisk och pappa svensk. Tiderna (70- och 80-tal) var sådana att estniskheten inte upplevdes som någonting att briljera med. I dagsläget har jag svårt att tro att det kunde vara så oövervinnerligt "handikapp" i Finland, att härstamma från Estland. Hur som haver, föräldrarnas relation till varandra är dålig, den finska pappan är ständigt bortrest, mamman har inte arbetstillstånd i Finland och hon är djupt insnöad i sitt gamla hemlands och släktingarnas problem. Det är mycket möjligt att gamla hemlandet (eller Sovjetunionen) fortfarande utövade kontroll över henne, men en del kan även ha varit paranoia. Den ytterst misstänksamma världsbilden inplanterar mamman direkt hos lilla Anna, som aldrig litar på någon och skapar en väldigt hemlig och reserverad identitet, gentemot allt och alla. Mamman har för mycket egen börda för att kunna vara en stabil förälder för sin dotter, och eftersom de är så ensamma blir det ett mycket sårbart läge för den lilla familjen.
Anna utvecklar problem med svår bulimi och allmänt självdestruktiv livsstil. Hennes liv låter oerhört komplicerat och glädjelöst- jag blev alldeles matt av att bara läsa om den.
På något sätt blev jag ännu mera tagen av Utrensningen, men Stalins kossor är ett bra komplement, i synnerhet på min väg att bättre förstå mig på Ryssland.
"Väst" är inte felfri, gudbevars. Men det kommunistiska auktoritära receptet tag nog lätt fram det allra sämsta hos människorna. Jag vet fortfarande inte om det går att dela människor till goda och onda annat än i undantagsfall. Mot bakgrund av dessa epoker med skräckregim (såsom Sovjettider, nazi-Tyskland eller kanske dagens Ryssland) ser jag det snarare som så att olika människor har olika trösklar att sälja sina principer, till olika grader av samvetskval.