Hemmapsykologi mitt i sommaren
Jag har läst Ingalill Roos Energitjuvar tidigare, och tyckte att den var riktigt bra, om än kanske lite pratig.
När jag nu fick tag på Kärlekens energi (på en loppis!) så tänkte jag att den här boken kanske handlar mera om kärleksrelationer. Jag skulle dock säga tvärtom, Energitjuvar handlade mera om kärleksrelationer, och Kärlekens energi handlar mera om vår uppväxt och hemförhållanden, och hur vi kan bli skadade eller helade av vår uppväxt. Men även kärleksrelationer tas upp i boken.
Boken liknar föregångaren Energitjuvar och man känner igen i texten att det är samma författare. Många saker kommer i repris, men det gör inget då det är viktiga saker som tål repeteras.
Det som var mest givande för mig med den här boken, var dels kapitlet om att släppa (alternativt inte släppa) taget om sina vuxna barn, och varför det är så ytterst viktigt att släppa. Troligen berörs jag pga att jag är i den fasen i livet.
Den andra saken som tilltalade mig mycket var det som skrevs om skuld och skam.
"Skamkänslan är svår att definiera. Det är som att bära en blytung väst, en sådan väst som man ibland får ta på sig när man ska röntgas. Man har en tung olustkänsla, man skäms och har dåligt samvete för både små och stora saker- i princip allt." ("Madeleine", överlevare)
Samt en finfin citat från Tommy Hellsten: "Jag tror att utgångspunkten är att skammen först måste bli identifierad som skam. Många som är bundna vid skam känner skam utan att vara medvetna om det. De har varit bundna vid skammen så länge att de inte längre har distans till den. De identifierar den inte som skam, utan ser den som ett karaktärsdrag och som en normal verklighet som alltid har funnits och som alltid kommer att finnas. Befrielsen börjar när skammen identifieras som skam."
Jag har alltid tyckt illa om mantrat:"Vi måste våga prata om psykisk ohälsa." Vad då våga? Och vilken psykisk ohälsa? Psykisk sjukdom är en sak, och resten kanske kan kallas livet. Efter att ha läst den här boken skulle jag vilja ersätta mantrat med: "Vi måste våga prata om känslor!" Jag anser att det är mera rätt.
Gällande mitt eget lilla liv är jag just nu inne i en mera negativ period. Trots all kompetens som jag bevisligen har både i praktiken och på pappret känner jag mig inte särskilt uppskattad på jobbet. Om kompetent folk, som jag, fick jobba i fred hade jag varit väldigt tacksam. Att man är produktiv brukar tas emot med acceptans (om än inte med tacksamhet), men alltid är det ändå någon som ska komma med rentav inkompetenta synpunkter eller lägga ett krokben, och det får mig se rött. Det är kanske typiskt för icke-vinstdrivande arbetsplatser, att hög kompetens inte uppskattas fullt ut.
Jag vill gärna både förstå och bli förstådd, men jag talar förbi människor och de talar förbi mig. Allt skaver på något sätt för mig, just nu. Men det har hänt förut och kommer att hända igen. Sådana här saker och känningar brukar gå i vågor, och kallas väl också livet, inget konstigare än så. Har jag tur så går det över till semestern... (måtte semestern börja snart, det är ju snart höst!)
Fördelen med mitt arbete med mig själv är, att jag kan ta det lugnare numera, när jag inte längre ger efter för skuld och skam. Lite skav hör livet till, och även om självrannsakan är viktig behöver inte alla saker blåsas upp till maximum. Vattnet rinner under broarna och det stormar i många vattenglas även idag. Det behöver inte storma så värst i mitt. Jag säger bara Hakuna Matata.