En svart hund
När jag var barn tillbringade jag de flesta skoĺloven hos mina morföräldrar på landet. Den tiden kunde jag definitivt leva i nuet. Jag tog dagen som den kom, och den ena trevliga saken uppstod efter den andra. Vissa skollov var roliga, vissa rent magiska.
En av de gångerna som jag särskilt minns har starkt präglat hela mitt liv. Jag var kanske 7 år gammal och hamnade direkt i himmelriket- Gud såg vad en liten ensam flicka behövde.
En morgon gick jag ut, och där var den- en svart hund! Idag skulle jag gissa att den var någonting åt vallhundshållet, collie, möjligen flat coated retriever, troligen blandras förstås. En finare hund hade jag inte kunnat önska mig! Den var mellanstor, med ganska lång glansig svart päls, vackert ansikte med milda ögon, och glatt viftande lång svans.
Hunden bara stod där på min mormors gård, och var helt lös. Och det bästa av allt var att den ville vara med mig! Vi hängde tillsammans precis hela dagen. Jag kallade honom för Tessu, timmarna flög förbi och jag fick aldrig nog av det.
Mormor tvingade mig in och äta, och motvilligt var jag tvungen att lyda. Därefter tappade jag bort hunden en stund, men efter någon timme dök den upp igen. Min lycka var total.
Dagen efter var hunden borta. Jag väntade och letade, men förgäves. Jag var förtvivlad. Jag bad mormor kolla vems hund den var, och hon medverkade faktiskt.
Hunden visade sig senare tillhöra järnvägsarbetaren i byn och hette egentligen Piki. Han hade väl smitit den dagen, men inte fick man ha lösspringande hundar ens den tiden, det förklarade mormor för mig.
Jag och mormor gick förbi på stationen någon gång senare. Hunden var kopplad i en lina utomhus och skällde. Förtrollningen var bruten.
Men fortfarande, 43 år gammal, minns jag en dag i paradiset. Och så även består min kärlek till djur.
