Panikångest
Under min tredje och sista graviditet blev jag lite konstig. För att göra en lång historia kort, var jag så illamående och trött att all balans i min kropp, inklusive det mentala, rubbades.
I ungefär samma veva råkade jag fastna i hissen tillsammans med en massa andra människor, en stund som kan uppfattas både kort eller lång (ca 5 min.)
De flesta av oss har väl haft klaustrofobiska känningar någon gång, allt är ju relativt. Men efter den här tidsperioden har min tröskel för klaustrofobi varit väldigt låg, och eventuella reaktioner mycket kraftiga.
Saker som jag inte tolererar är trånga låsta utrymmen såsom toaletter, små instängda hissar, alla ställen som är unkna, varma och har dålig luft, ens tanken att hamna inlåst i bilens baklucka, samt att jag inte får av mig (ytter)kläderna när det är varmt, det kan vara jackans dragkedja som fastnat eller en stövel som jag inte får av mig omedelbart.
Alla ovannämnda scenarion orsakar ett våldsamt panikanfall hos mig. Jag känner hur paniken stegrar, det går bara på några sekunder nerifrån och upp till huvudet. Jag blir darrig och helt handlingsförlamad. Hjärtat slår och kroppen känns som spaghetti. Det handlar helt enkelt om dödskamp. Om toalettlåset krånglar, kan jag inte trixa med det med full sinnesnärvaro, händerna fungerar inte ordentligt. Och om hjälp finns att få genom ett mobilsamtal är det svårt för mig att ens kunna hantera mobiltelefonen under anfallet. Jag skulle betala vad som helst, precis allt jag äger, för att komma ut på en gång.
Jag påmindes igen av problematiken nu när vi var i Tjeckien. Jag var ett par gånger på restaurangtoaletter, i källaren, små rum, helkaklade, dörren av kraftigt robust trä. Ganska varmt och lite rappliga lås. Någon gång vågade jag nästan inte ens prova öppna låset, av rädslan att det skulle krångla. Efter flygresan var min tröskel som lägst, men sedan lugnade jag ner mig något. Det är helt uppenbart att stress påverkar det hela, och negativa faktorer lagras ovanpå varandra. Om jag är törstig eller kissnödig blir allt mycket värre.
Ibland händer det att jag väcker min man på natten, på grund av att jag inte kan ligga stilla då jag tänker på att jag är inlåst någonstans och inte kan komma ut.
Men ibland blir jag positivt överraskad, som den gången jag och min man klättrade upp till Sankt Peterskyrkans kupol, vilket jag hade blivit varnad för, men jag hade inga svårigheter alls. Det gick så bra eftersom det var ingen trängsel, och inte unket.
Det är inte bra att kroppen lär sig sådant här beteende, eftersom det är mycket svårt att träna bort. Och allt börjar med tankar. Jag har försökt styra mina tankar, men i det här fallet går det inte. Inte hittills i alla fall.