Panikångest drabbades jag av på sjukhuset, hade fått bedövning i sidan av halsen och fick allt svårare att andas och ena ansiktshalvan började hänga. Då fick jag panik och ville riva ut slangarna som jag fortfarande bar, sköterskan trodde först inte på mig men efter en kort stund såg även hon att det var något som hände med mig och plockade bort allt, på kvällen kunde jag andas igen.
Nu hade jag en skäl för paniken så jag förstår att den som drabbas av panikångest utan egentligen orsak måste vara minst lika hemskt.
Har inte upplevt det själv men min dotter har det då & då. Skönt att veta vad som triggar igång det! Ha en fin vecka och hoppas du kan rida för ryggen👍
Det är nog en lång process att träna bort. Det är nog som de flesta andra rädslor som skall bort att det är att i små och korta doser utsätta sig för just det som man är rädd för. Ibland när min passagerare behövde gå på offentliga toaletter fick jag stå utanför dörren och vakta. Att låsa dörren var otänkbart. Fem minuter instängd i en hiss låter till och med för mig som en lång tid.
Jag kan förstå dig. Fast jag inte har dessa rädslor som du har. Men jag blev ikastad i en å en gång som liten utan att kunna simma och det har tagit hela mitt vuxna liv att försöka bearbeta.
Gick på vuxensim till slut, jättebra.
Kram! Gerd
Dessa känslor är extremt svåra att bli av med och att bearbeta. Vet inte alls hur man kan förhållla sig, eftersom det inte hjälper med att tala med sig själv och förstå intelektuellt vad som kan hända. Mig har det hänt en gång och det var vid en gastroskopi; jag slet ut slangen för jag trodde jag skulle kvävas. (Är extremt känslig för att få saker i halsen..) Nytt försök gjordes och då blev jag ordentligt bedövad. Hade inte min dotter(utbildad i branschen) varit med hade jag inte klarat det. Och jag gör inte om det utan stark bedövning...
Att styra tankarna är nog ett bra försök, men det krävs mer än så...
Vet man och kan acceptera det hela så tror jag man kan vara en liten bit på väg. Men det går inte att skynda på.
Så du har det!
Min panikångest levde i smyg under flera år. Ångest för ångesten definerar jag det. Min panikångest hänger i hop med mina utmattningsdepressioner som jag slitit med sedan 2001, några år fri, men ständigt återkommande och jag blir allt sämre för varje gång. Nu har jag fått 50% sjukersättning med diagnos utmattningssyndrom. Tack vare terapi i i olika varianter hanterar jag den i dag bra. Senaste seansen hade jag i höstas. Jag blev utan sömn, med stress på högvarv som jag inte "hann" göra något med ... nätterna värst ... satt med öppen balkongdörr så jag fick luft ... släppte det inte så klädde jag mig och gick varv på varv balkongen. Lade mig ner då illamående och svimningskänslan tog överhand. Jag vet att det inte är farligt, så jag tar mig genom det hela.
Slitsamt är det! Goda tröstetankar till dig skickar jag.
Oj, stackars dig!
Jag har vänner som också har panikångest och vet att det är
fruktansvärt. Nu förstår jag bra varför du inte skulle klara av att
åka i hissen ner till Fajâ dos Padres, dit vi var i mitt senaste inlägg.
Hoppas att det går att få bukt på känslorna, tankarna på något sätt
fastän jag vet att det också är en stor bedrift, stort arbete att jobba med.
Inte kul med panikångest :( Har vänner som gått i terapi och de har fått jättebra verktyg att jobba med när de hamnar i en situation där de känner att panikångesten kommer krypande :) Tex så klarade en inte av att åka flygplan, blotta tanken fick henne att toksvettas. Idag åker hon flygplan som om hon aldrig gjort annat :D Ett tips bara om du vill ha hjälp med detta :)
Låter väldigt jobbigt det där...
Senast jag fastnade i en hiss (åkte själv) så var min enda reaktion: Åh! Ett blogginlägg!
Men jag är nog lite bloggskadad, jag... ;-)
sv: Jo, vi bor i Torrevieja, Spanien och flög till Paris för en liten minisemester och för att sedan ta oss därifrån upp till franska alperna. Ingen genväg, kanske, men trevligt :-)
Förstår att det är tufft. Jag hade en lättare variant av det där under min första graviditet men som tur är så blev det aldrig värre.
Det måste vara bra att veta vad som triggar igång anfallen. Då vet man vad man ska undvika.
Bra skrivet!
Har upplevt det en gång. Råkade hamna i samma hiss som killen jag skulle vittna mot. / våningar ner. Kände hur luften började ta slut. Då förstår jag verkligen hur det känns att ha klaustrofobi. Efteråt kunde jag inte andas in eller ut på ett normalt sätt. Yr, samt spaggetiben. Det var ett tag sedan. Har inte upplevt det igen. Känner många som inte vill åka hiss. De går helre upp 7 trappor, när de ska hälsa på hos mig.
Ush, att du ska känna så.
Stor styrkekram
Panikångest, så många som lider av det i olika grad. Jag har själv upplevt det till o från men i ganska lindrig art, trots allt.
Som väl är finns det hjälp att få.
Moderna bilar är fruktansvärda. Jag hade en gång en passagerare med samma instängdhetsrädsla som Du,jag känner igen de saker Du berättar,och en gång låste jag bilen utifrån med passageraren inlåst utan att kunna öppna. Jag ljuger inte när jag säger att jag höll på att bli dödad när jag åter öppnade dörren. Du beskriver all precis som min passagerare gjorde vilka problem och att försöka styra tankar.Jag blev inlåst i fängelset en gång och då började paniken,dock har jag inte haft någon känning sen dess.