Att bara vara
Mitt liv har varit så onödigt tungt. I flera års tid har jag levt med konstant stress. Jag har känt mig otillräcklig i de flesta avseenden. Ändå har jag någonstans insett att så är det nog mer eller mindre för alla.
Jobbet har krävt mycket av mig. Att bli säker där har tagit många år, och fortfarande kan jag känna en viss bävan inför svåra situationer, även om jag vet att jag har klarat dem tidigare.
Jag tror att vändningen för mig ändå kom då jag blev utan häst. Jag blev mindre bunden och fick möjligheten att ta hand om mig själv på ett annat sätt. Jag går såklart miste om den euforiska glädjen med ridsporten, men man kan inte få allt.
Stugan är en fristad- ska vi dit så är det lugnt. Den riktigt stora utmaningen är att lära sig slappna av hemma. I helgen har jag redan tränat, varit social med familj och vänner, städat, handlat och lagat mat, men känner mig ändå på något sätt rastlös. Sorgen över Sisu har dock tillåtit mig att varva ner. Det är omöjligt att prestera någonting då man är riktigt ledsen. Sorgen går före allt annat.
Men det är bra att sysselsätta sig också. Mitt råd med sorgen är att fortsätta precis som vanligt, till den grad det går. Det är bra att komma ut och träffa folk. Livet fortsätter, och tur är väl det.
Det som har drivit mig under hela mitt liv, även i stress, har varit livsglädjen och hungern efter livet. När bränslet stryps åt pga sorg är det lätt att känna sig förlamad.
Det är Valborg och det snöar som aldrig förr. Om det ändå hade varit lika vitt när det är jul!
Jag biter ihop och samlar mig om och om igen, flera gånger varje dag. Sorgen får ha sin tid. Jag lever i nuet och mitt samvete är rent. Jag gör så gott jag kan.
