Trött
Vaken. Jobba. Slumra. Somna. Vakna. Bråttom. Liv och död. Aldrig pigg. Aldrig vaken. Till slut aldrig riktigt trött heller. Zombie.
Jag förstår hur man blir sinnessjuk. Att berövas sömnen. Tankarna förvrids, blir konstiga. Alltid negativa, tyvärr. Små saker blåses upp till jättestora.
Ständig känsla av otillräcklighet. Det spelat ingen roll om jag gör mitt bästa, jag räcker inte till.
Jag gråter i tid och otid. Det går ganska bra på jobbet, men hemma funkar ingenting. Kan och vill inte vara ensam. Men orkar inte prata. Har inget att säga. Allt blir bara fel. Det här är inte jag.
Det tröstar lite grann att se de här små eller stora figurerna då. De är ju som de är. Med eller utan munkorg.