Får vi finnas?

Klimatdiskussionen når av och till alldeles absurda proportioner och vinklingar.
Jag är ständigt irriterad över attacker över min älskade plastpåse. Den är SÅÅ mycket mera miljövänlig än t ex en tygkasse av ekologisk bomull, förutsatt att avfallshanteringen fungerar- och det gör den ju mestadels här i Sverige. Jag lämnar inte plastpåsen i naturen. Och så mycket nytta som jag har av plastpåsar, mycket mera än av tygkassen.
Data- och internetanvändning är också en oväntad klimatbov, läste jag nyss om. All elektricitet och tillverkning av utrustning, samt underhållandet av teknikens funktioner och kanaler tär på miljön oväntat mycket, om man omvandlar det hela till siffror.
Jag skrev någon gång tidigare om en finsk man som späkade sig till det yttersta, sov i skogen i en sovsäck och åt endast bortkastad mat från soporna. Av vad jag läste kunde jag tolka att hans liv inte var lycklig och fri från materia, utan snarare fylld av ständig ångest och dåligt samvete för att han helt enkelt fanns och hade vissa mänskliga materiella grundbehov.
Jag uppskattar naturligtvis hans hängivenhet och goda intentioner. Men måste vi be om ursäkt för att vi finns? Vem får finnas? Får vi människor finnas, eller vilka av oss får göra det? Får djur finnas? De producerar ju så mycket koldioxid? En hästägare måste ju vara en miljöbov av rang, och en som dödar djur är därmed en miljöhjälte?
 
 
Tänk om vi höll oss till måttlighet i det vi gör, så skulle nog jordens resurser räcka till oss alla. Om vi var rädda om vår natur och miljö, så skulle situationen förbättras 500% över en enda natt, det är jag övertygad om.
Människan är så dum att politiska beslut är helt nödvändiga att stötta upp det hela.
Jag vill ha kvar naturen, även djuren! Jag vill att djur behandlas väl också, men varför gräva ner kött som man kan äta? Och jag vill att vi människor lever i samklang med naturen, utan att behöva känna dåligt samvete över att vi andas och behöver värme, mat och kläder. Jag är beredd att tänka om, och även göra uppoffringar och avstå. Men jag kan inte se någon poäng med att jag ska ha dåligt samvete med att jag finns. Vi som finns här måste få finnas. Om planeten görs till insekternas planet, vem är glad över den uppoffringen sedan?
#1 - - Rolf:

Vi får lov att finnas men inte att andas.Vi kan nog vänta oss en koldioxidakatt på utandningsluften.

#2 - - Monnah:

Jag kan inte annat än att hålla med. Jag vet inte om det är åldern som börjar ta ut sin rätt, men jag får "kärringilska" i hela kroppen när jag hör ungdomar uttala sig som om de hade all kunskap i hela världen, medan erfarenhet inte betyder någonting. Så mycket ångest som jag hör talas om hos både ungdomar och äldre - hur kan det vara mänskligheten, eller vår kära jord, till godo? Jag önskar att vi alla gör vårt bästa, hjälper vår familj, vår granne, tar hand och förvaltar om det som våra förfäder jobbade hårt för...

Ju äldre jag blir, desto mer spännande tycker jag att släktforskningen blir. Vi hör alla samman på ett sätt eller annat och när vi känner den gemenskapen tror jag att vi kan föra världen i rätt riktning! Att utrota oss alla är inte rätt väg att gå. Jorden överlever alltid och anpassar sig till förutsättningarna som den ges.

Jag hoppas att du har en härlig sommar, att du njuter av fjäll, familj och djur och att ångesten håller sig långt borta. Tack för dina fina tankar!

#3 - - Gerd:

Fint med dina tankar!

Det är inget nytt med klimattänkandet, det har bara fått andra ord. Nog har jag mig veterligt sparat på resurser så länge jag funnits och haft klokskap.

Man ska unna sig i lagom portioner, det finns ingen anledning att sudda ut sig själv, utan njut av det som finns tillgängligt. Gläd dig över allt vackert, i stället för att oja sig, det skapar bara dåliga tankar och gnällspikar.
Kram


↑